Elmia Husvagn Husbil

CampingSverige.se

23.2.05

Av: Anne-Vibeke Isaksen Översättning/Bearbetning: Susanne Barthold Fotograf: Rasmus Schønning
Dela
 

3 tjejer på tur till Nordkap

Klockan är 06.00 på morgonen en vardag i slutet av juni månad. Vi är tre tjejer i tjugoårsåldern och vi har precis packat in våra sista saker i husbilen. Vi skall starta vår resa, här vid den dansk/tyska gränsen och framför oss har vi 250 mil att köra.

Klicka för större bild


Hela resan kommer vi att tillbringa i en liten husbil som vi har hyrt i Danmark. Vi är alla tre väldigt spända inför resan och på de upplevelser som väntar oss. Resan är lång så vi skall köra ganska långt varje dag. Tre veckor har vi satt av för resan som skall ta oss genom de tre nordiska länderna, där det mesta av resan kommer att köras i Norge.

Klicka för större bild


Resan börjar i Ribe

Första stoppet på resan är Ribe- Danmarks äldsta och bäst bevarade stad. Idag är det en liten köpstad med endast 9.000 invånare. Här möter vi den gamla väktaren. En person vi minns från gamla dagar. I Ribe vaktar han fortfarande över folk och ser till att det är lugn och ro på gatorna om kvällarna. Då han har hört om vårt resmål till Europas spets, blir vi skickade hem i säng, så vi skall bli utvilade inför den långa resan.
Nästa dag tar vi en tur till Mandö och får hela historien om Marsken, som är något av det mest speciella landskap som finns i Danmark.
På vår resa upp genom Jylland passerar vi Silkeborgsöarna och Danmarks Tak- Himmelsberget, som danskarna med rätta kan vara stolta över, även om det inte når Jotunheimens fjällvärld ens upp till anklarna. Vi kör också förbi Råbjerg Mile, som Catrine den norska tjejen menar, måste vara Danmarks största sandlåda.

Klicka för större bild


Kurs mot Norge

Det går bättre att köra husbilen efterhand som vi vänjer oss vid att den är både högre, bredare och längre än en vanlig personbil. I Oslo är det lyckligtvis också bra skyltat, så vi hittar snabbt E 18 norrut.
Vi är på väg mot en av Nordeuropas högst belägna vägar och även om det är i slutet av juni månad är det inte så mycket grönt runt omkring oss. Naturen är väldigt spartansk, och på sitt eget sätt väldigt storslagen. Fjällen verkar höga och hotande och vi blir hela tiden påminda om att vi närmar oss Jotunheimen som är det högsta fjällmassivet man hittar i Skandinavien.

Klicka för större bild


Snö om sommaren

Efterhand som vi kommer upp på höjderna börjar molnen att samla sig på himlen. Inom loppet av en halvtimma är de så täta att det känns som vi kör mitt ibland dem. Plötsligt träffas vindrutan av stora blöta snöflingor, samtidigt som vi märker att den sista snön från vintern ännu inte har smält från fjälltopparna. Vi stannar på en liten rastplats för att äta frukost. Det är ganska kallt och vi skrattar lite åt att vi faktiskt är på sommarsemester. Men på med kläderna- vi äter ute i alla fall.
I Lom rullar vi in på en liten campingplats. Vi använder eftermiddagen till att se Lom stavkyrka som är ett imponerande byggnadsverk och faktiskt bara en av de ca. 30 bevarade stavkyrkor som finns kvar i Norge. Hela kyrkan är byggd av trä och rikt utsmyckad med olika hedniska symboler, drakhuvuden och ornamentaliska utskärningar. För ca. 1000 år sedan hade Norge 700-800 stavkyrkor.

Klicka för större bild


Glöm inte solkrämen

Vi vaknar först efter det att solen har börjat stiga upp på en klarblå himmel över Lom stavkyrka. Det påminner oss om vad denna dag har att erbjuda. Vi packar husbilen och styr mot Juvashytte som ligger på 1.841 m.ö.h. Här slutar vägen vid parkeringsplatsen. Resten av vägen, till toppen av Nordeuropas högsta berg Galdhöpiggen (2.469 m.ö.h), går vi till fots. Vädret är perfekt, så det mesta av extrakläderna blir nedpackade i ryggsäcken tillsammans med mössa, vantar, mat och rikligt med vatten. På med solskyddsfaktor och solglasögon- så är vi redo.
Vi har valt att ta en guide med på turen. Även om vi alla har vandrat förut och turen inte är så värst krävande kan vi inte berget och den glaciär som vi skall passera under vägen.
Fyra timmar efter start, står vi på toppen, och här är utsikten helt slående. Det tar ett par minuter innan vi börjar prata med varandra. Vi är alldeles mållösa och tomma på ord. På ett märkligt sätt känner vi oss alla tre väldigt små och betydelselösa och det har visst gett oss lite att tänka på.
Ca. 2 1/2  timme senare är vi tillbaks vid husbilen. Våra kroppar känns utslitna och trötta, fast på ett skönt sätt. Solen har stått högt på himlen hela dagen och nu märker vi alla att det kanske har sparats lite för mycket på solkrämen under dagen.

Klicka för större bild


De band fast barnen vid huset

Geirangerfjorden är nästa stopp på resan. Vi har hyrt en liten båt som tar oss ut en bit på fjorden, som är en av Norges mest berömda, och det inte utan grund. Den är ca. 20 kilometer lång och på vissa ställen 600 meter djup och det sätter sina spår i medvetenheten hos oss. De omkringliggande fjällen är nästan helt lodräta och de högsta ligger på 1.600 meters höjd. Fjorden har flera vackra vattenfall där ”Friaren”, ”Brudslöjan” och ”De sju systrarna” är de mest kända.
Båtföraren sätter oss iland vid foten av en till synes helt lodrät klippvägg. Vid en närmare titt så går det en otroligt smal stig upp genom skogen. Vi följer den, eftersom det är den enda möjligheten. Ca. 300 meters ”klättring” på halkiga berg, sten och lerig skogsmark. Vi måste verkligen se efter var vi sätter ner fötterna.  Lyckligtvis är stigen säkrad med en metallina, som vi kan stötta oss på, för precis vid sidan om stigen går det bokstavligt talat rakt lodrätt nedför.
På toppen möter oss en underlig syn. En gammal gård ligger helt ute vid kanten av den lodräta klippväggen. Gården ligger som på en liten platå och precis bakom den fortsätter fjället åter lodrät rakt upp. Har människor verkligen bott här?
Det har det. Ända fram till 1930-talet bodde familjer på denna typen av gårdar, som man kan säga har den mest imponerande utsikten över Geirangerfjorden. Barnen bands fast med ett rep, så de inte skulle trilla ut över kanten.

Klicka för större bild


Mötet med vildmarksguiden Ulf

Vi hoppar vidare till ett annat möte med ett helt annorlunda Norge än det vi tog intryck av tidigare på resan. Efter Geiranger väljer vi att ta en lång körsträcka upp genom Sverige, för att återigen köra in i Norge uppe vid Kautokeino. Vi kör mot Alta, där vi skall möta vildmarksguiden Ulf Thomassen. Han tar oss med ut på fjället där vi får en imponerande utsikt över Alta Canyon. Här sitter vi så långt ute på fjället med Alta älv djupt där nere under oss och dricker nykokt kaffe ur hemgjorda träkåsor. Det hörs inte ett ljud förutom fåglarna, vinden och vattnet. Ulf berättar att man här inte har behov av någon klocka. Vi sover när vi är trötta, äter när vi är hungriga och dricker när vi är törstiga. Det hela är i verkligheten väldigt enkelt. Det lönar sig inte att bestämma över saker och ting eftersom det är naturen som bestämmer. Den sätter dagordningen. Så är det bara. Då det blir kväll sätter vi upp en riktig lavvo (samiskt tält). I natt skall vi sova som flyttsamerna gör. Vi samlar ved till elden och kvällsmaten består av kokt potatis och märgben från ren. Märgben skall ätas på ett helt bestämt sätt. Ulf visar oss hur vi skall ”picka” loss märgen med en pinne och sen suga ut den. Ett mycket karaktäristiskt ljud, som vi sent kommer att glömma, hör till och smaken den är toppen. För första gången på två veckor sover vi inte i husbilen utan på renskinn framför elden. Vi har det varmt och skönt och ligger och pratar till långt in på småtimmarna.
Vi har mycket gemensamt i Norden. Även om vi på vissa punkter är väldigt olika är det också inom många områden som vi förhåller oss till saker och ting på samma sätt. Det som är imponerande är att vi nu sitter ca. 200 mil från vår start och kan fortfarande använda våra egna språk och ändå förstå varandra. Hade vi istället kört söder över från Tönder skulle det ha varit något helt annat.

Klicka för större bild


Suset från Nordkap

Nästa morgon tackar vi vackert för oss och vi är alla säkra på att Ulf kommer att få besök av oss igen vid nåt senare tillfälle. Nu rör det sig om den sista etappen på resan- från Alta till Nordkap.
Första delen av turen går bra och vädret är klart, så vi håller tummarna för att vi skall få se midnattssol på Europas nordligaste punkt.
Kl. 22.00 ankommer vi till själva Mageröya, ön där Nordkap ligger. Det är inte ett träd på hela ön och åter igen är naturen mycket spartansk. Även om solen skiner är det kallt, bara ett par grader över fryspunkten.
Vi använder våra första timmar på Nordkap till att se de olika sevärdigheter som finns i själva Nordkap-byggnaden. Här illustreras hela Nordkaps historia ända fram till idag. Mer än 200.000 besöker stället varje år.
På Nordkap är det en 150 år gammal tradition att man skall ha champagne och kaviar efter att ha kört den långa vägen hit. Vi dricker den med glädje, men sitter och njuter midnattssolen, som dansar på Ishavet. Den är det enda vi kan se, så långt ögat kan nå. Ingen av oss tänker ännu på den långa resan hem….och varför skulle vi det!!!!!

Kama Fritid AB
Tumbo Husvagnar
Caravan Club of Sweden
Dethleffs
Autohallen husbilar
  Glömt kod?
Campingsverige.se
Senaste nytt