Stephen King
Roman. Inbunden, Albert Bonniers Förlag
Betyg: 4
Lillgrabben Jamie har ritat en fingerkalkon på förskolan och är stolt så han nästan pöser över. När han och hans mamma kommer hem på eftermiddagen möter de en gråtande granne vars fru precis har dött. Hustrun påpekar torrt för Jamie att kalkoner faktiskt inte är gröna.
Det här är inte en gåta du behöver lösa. Det är upplägget på Stephen Kings senaste roman. Jamie kan nämligen prata med döda människor. En förmåga han oftast hanterar med ett barns självklarhet, men han tvingas inom ett par år växa upp snabbare än vad han kanske borde. Det är nämligen inte bara nyligen avlidna som hänger omkring i utkanten av vår verklighet. Kanske kan man kalla det där andra för ondska.
Stephen King är inte bara en mästare på skräck, han är också kanske bäst i världen på att utan krusiduller förmedla ett ärligt barnperspektiv. I ”Senare” är King på ett strålande berättarhumör och han lyckas lyfta det abstrakta och konstiga genom att vara ytterst konkret, och rolig. Till exempel när han recenserar en fis genom att jämföra den med klassiska blåsinstrument eller hur han slänger träffande betraktelser om barndomen i ansiktet på läsaren. Enkla insikter utmanar det trångsynta vuxenperspektivet och gläntar också på dörren till självklara förmågor som slipas ned av det tärande vuxenblivandet. Som Jamie i för ung ålder uttrycker det: ”På den tiden när jag var liten grabb och ingenting oroade mig och jag klarade allt jag ville.”
”Senare” utlovar mer skräck än det faktiskt är, men det är okej. Framförallt är det en varm berättelse om att vara människa och göra det bästa av den situationen. Trots allt.
