Intresset för vandring har ökat kraftigt. För tidningsdrottningen Amelia Adamo är vandring förknippat med lust och nyfikenhet, men också med umbäranden, svett och en slags naturdyrkan hon inte riktigt förstår. Hon vill ju bara må bra, uppleva, umgås och ta hand om sin kropp och sina relationer. Klarar man att vandra utan att försaka något av sina glädjeämnen?
När hon och vandringskompisen Lotta Byqvist skrev boken ”Vandra och njut” närmade de sig sin uppgift från två håll. Amelia valde inställningen som en smula fördomsfullt skulle kunna kallas italiensk. Det skulle vara lustfyllt att gå. Det skulle vara god mat, vin, sköna sängar och goda vänner. Lottas vandringsglädje var mer präglad av svensk skogsmulletradition och barndomsminnen av jord och barrdoft. Hon ville berätta om helandet som sker med oss i skogen. Om det meditativa som ger ro i själen. Storstadsmänniskans längtan efter det kontemplativa.
Framför allt ville de enas kring en inspirationsguide och servera en rad vandringstips för de som vill vandra bekvämt, njutbart och ändå få en bestående behållning. Amelia ser boken som ett uppror mot den asketiska vandringsmoralen. Det är för mycket prestationstankar i vår syn på vandringar, säger hon. Och i den synen är de båda eniga. Det ska vara glatt och socialt och inte handla om tält, myggor, pulsklockor och vakuumförpackad föda.
Lust är nyckelordet. Glädjen i att ha det bra. Att inte frysa, inte vara hungrig, inte ha skoskav. Tillåta sig ett glas vin till kvällsmiddagen. Och att vandringens värde är helt beroende av att gå med människor man tycker om. Det där pratet om att ”det är så skönt efteråt” ger inte Amelia Adamo mycket för. Hon vill kunna säga ”Det är så härligt just nu”.
– Men framför allt vill jag faktiskt ta hand om min kropp. Den är inte ung längre. Då är vandringen den perfekta motionsformen.
Amelia och Lotta ger handfasta vandringstips på såväl destinationer som vad som bör finnas i ryggsäcken.
Boken ger handfasta vandringstips på såväl destinationer som vad som bör finnas i ryggsäcken. Man kan läsa Vandra och njut som en manual med träningstips, kostråd och komihågpunkter, men också som en text om livskunskap, att vi får tillfälle till eftertanke när vi vandrar. ”Att vandra är att släppa in tankar som du inte annars inte har tid med. Tankar som inte handlar om att lösa morgondagens problem”. Men det är inte filosofiska funderingar eller pilgrimsvandringar som är Amelias poäng kring det välgörande i vandrandet.
– Eftertanke ägnar vi oss åt alldeles för mycket ändå. När vi har för mycket tid börjar vi grubbla och blir deppiga, inte minst i dessa coronatider.
Min försiktiga tes att vi blir bättre människor av att vandra, ser hon inte som relevant. Kanske för att det är så självklart att rörelse gör oss glada. Däremot kan hon hålla med om att samtalen som förs under en vandring kanske har en något djupare dimension än ett bardisksamtal. Det handlar mer om genuin nyfikenhet och mer tid att prata till punkt.
Hon betraktar vandringssamtalen helt enkelt som ett utdraget mingel, fast utan drink och högklackat. Men med möjlighet att spontantycka om något man ser längs vägen, eller att fastna i en diskussion av djupare art som exempelvis om det finns en Gud. Jo, samtalen kan nog bli ärligare och mer avskalade under ett vandringsmingel, medger Amelia.
– Det var jätteintressant för plötsligt insåg jag att en del av mina vänner faktiskt tror på Gud utan att jag någonsin vetat om det.
Amelias och Lottas bok innehåller träningstips, kostråd och kom-i-hågpunkter, men också som en text om livskunskap. – Att vandra är att släppa in tankar som du inte annars inte har tid med.
Alla har inte gillat boken. Det finns läsare som tyckt att hon har glamouriserat det här med njutningsvandringar. Men hon tycker ändå att de flesta har läst den som hon hoppats. Praktiska tips som passar även den lite äldre, men ändå rörliga ickeatleten. Amelia har passerat 70 och ser ingen anledning till att alla med krämpor ska stanna hemma när vandringen handlar så mycket mer än om att utmana sig själv psykiskt och fysiskt.
– Jag minns så väl min första vandring i de österrikiska alperna när jag var i 20-årsåldern och blev ditlockad av en pojkvän. Det är en resa jag minns med förskräckelse. Jag var mest rädd för stupen omkring oss. Idag frågar jag mig varför jag egentligen följde med. Vissa gillar den typen av rädsla, men det gör inte jag.
Vid det här laget tror nog Amelia att jag ser henne som en latmask och poängterar att en vandring för henne kan vara att gå närmare två mil per dag. Och att allting faktiskt bottnar i att hon ville börja leva lite hälsosammare. Hon välkomnar också att vandringstrenden tagit fart hos svenskarna. Speciellt som vi bor i ett land som är som gjort för att vandra. Här finns ju allt, från uppmarkerade stigar till eldplatser, uppställningsplatser för husvagnar och fina stugor att hyra. Här finns variationen, lugnet och ofta en magisk utsikt.
Det är viktigt för henne att röra sig i områden där det är vackert, där det finns kultur. Där det finns anledning att fundera över vår historia och förfäderna och hennes kunskapstörst visar sig tydligt i boken som ger den intresserade en ingång till människans och vandringens ursprung. Här ser vi våra rötter. Och vi ser hur de skiljer oss åt. Att hon inte tillhör det folkslag som kramar träd eller får sin energi genom att tala med vindarna är en omständighet som har med hennes dna att göra, menar hon.
– Jag är född med kullerstenar i blodet. Du som svensk sedan generationer är född längs de plogade potatisfårorna. För mitt folk har inte skogen varit samma sak. Jag har varit rädd för skogen. Rädd att gå vilse eller träffa farliga djur. Att fika i skogen är inget som ligger i mitt arv.
Amelia tycker att det ska vara lustfyllt att gå. Det ska vara god mat, vin och sköna sängar.
Men naturen har ändå sin magi och sin historia. Och där kommer hennes nyfikenhet in.
– Tänk till exempel Skuleberget. Man färdas tillbaka flera hundra år i tiden. Här leder samtalen lätt in på saker vi vanligen inte talar om och när vi var på Gotland började vi föra tematiska diskussioner bland annat om vad som kännetecknar en öbo. I Dalsland talade vi om vad det gör med människorna när de bor på en plats som ingen egentligen har anledning att åka igenom eller stanna vid.
Njutning och lust. Glädje och vin. Men det är alltså inte en helt och hållet avslappad semesteraktivitet Amelia Adamo förespråkar. Den ska vara lärande också. Vi ska upptäcka det nya. Och vi ska njuta under tiden.
Gotland: Högklint, Hoburgen, Ekstakusten och Stora Karlsö
Höga Kusten: Hornberget, Vallkallberget och Skuleskogens nationalpark
Hon föddes 1947 i Rom och kom till Sverige när hon var nio månader gammal. Amelia har fått två Stora Journalistpriset samt S:t Eriksmedaljen. Hon förändrade Aftonbladet på 1980-talet och har skapat tre framgångsrika livsstilstidningar för kvinnor: amelia, Tara och M-magasin.
Foto: Hjärt-Lungfonden
Amelia Adamo och Lotta Byqvist tar med läsaren på vandringar i Sverige och Europa. De delar med sig av experttips kring ryggsäck, skor och annan utrustning, om vad som händer i kroppen, knoppen och själen när man vandrar, om varför det är så härligt att vandra i grupp och dela upplevelserna utan att ge avkall på de tysta stunderna. Förra året utkom en ny nedbantad version som koncentrerar sig kring de tio bästa rutterna.
