Nina van den Brinks första roman kretsar kring vänskap, uppväxt och identitet, men också kring de erfarenheter som kan prägla ett liv långt innan vuxenlivet tagit sin början. Det är en berättelse om att växa upp under omständigheter som inget barn borde behöva möta.
Av: Nina van den Brink
Norstedts förlag
Betyg:
Lollie måste flytta. Pappa har fått jobb i Hälsinglands urskogar och stadslivet byts tvärt mot stora ytor och bruksortens täta nerv. Under sex år på 1970-talet får vi följa Lollie och hennes vänner från småflickor till tjejer redo att ta över världen. Vägen dit är snirklig och tar henne från den första slafsiga och tafatta kyssen till urartade spritfester och brustna hjärtan. Turligt nog har hon sin bästa vän Ania-Lee och resten av sitt sammansvetsade tjejgäng, vilket gör att det i sammanhanget ändå går relativt lätt.
Kanske är den här lättheten det som skaver en aning i den här briljanta ungdomsskildringen. Det är ytterst få slitningar i gemenskapen och det målar upp en nästan för idyllisk bild av det sammansvetsade kompisgänget. Möjligen behövs det ändå som motvikt till kaoset runtomkring dem. Killar och män ständigt på jakt efter deras kroppar. Betydligt mer skrämmande än monsterclowner om vi drar parallellen till Stephen Kings numera klassiska Det. Just den parallellen är också en poäng, för van den Brink lyckas på samma sätt som King lyckas fånga just det överjordiskt magiska i barndomens danande vänskaper. Det är på samma gång vackert och skört, fantastiskt och skrämmande.
Foto: Anna-Lena Dahlström.
Det allra, allra bästa med van den Brinks skildring av de unga flickorna på väg att bli tjejer är kontexten. Det spelar ingen roll var du växer upp som kvinna – hoten är desamma, effektivt förstärkta av varje dels inledande tidningsurklipp av våld mot flickor. Texten vibrerar av det som endast kvinnor upplever som en ständigt närvarande diskurs, en lika självklar närvaro som att andas: det sexuella våldet.
Det må vara tydliga övergrepp, det må vara oskyldigt, det må vara en del av vuxenblivandet men det formar också människor av att förstå saker man inte borde alldeles för tidigt. Att leva i en värld av ständig kamp. Det är ingen slump att Lollie är smeknamn för Lolita om vi säger så. Det är också den behållning som ger Flickor det aningen för höga betyget. Nina van den Brink lyckas nämligen utan att slå någon i huvudet få oss att se en värld som annars är oerhört svår att upptäcka annat än i löpsedelform. Att det slår en stenhårt i magen är oundvikligt.
