SVT ger oss fyra filmer av mästaren Werner Herzog. Inte minst Aguirre – Guds vrede, en slags djupdykning i vansinne som på samma gång är explosivt och djupsinnigt. En film i gränslandet mellan naturens likgiltighet och människans hopplösa behov av mening.
Regi: Werner Herzog, 1972
I rollerna: Klaus Kinski, Helena Rojo, Ruy Guerra m.fl.
SVT Play (14 november)
Betyg:
Det är som att kasta sig rakt in i en psykos. En expedition på väg in i djupaste djungeln på jakt efter rikedomarna i ett mytomspunnet Eldorado. Och en man på väg någonstans ännu djupare. Det är ungefär så mycket man vet om vad som pågår. Amazonas tornar strax upp sig som filmens verkliga huvudperson. Djungeln är en ständig närvaro, en tryckande kropp som andas i takt med paranoian. Genom febriga drömmar och alltmer absurda maktanspråk får vi följa hur civilisationens tunna yta brister. Det är inte en fråga om det ska gå fel, utan hur långt det kan gå.
Hade filmen bara varit ett historiskt äventyr hade den kanske stannat i något självklart. Men Herzog stannar aldrig i det självklara, istället levererar han en sorts hypnotisk studie i besatthet. Aguirre själv blir mindre en människa och mer ett uttryck för en idé. Människans sämsta egenskaper samlas i viljan att härska. Floden flyter vidare. Det finns en märklig skönhet i dess likgiltighet inför människan. Precis som i till exempel de mest avskalade delarna av Coppolas Apocalypse Now uppstår något djupt mänskligt i mötet mellan individ och världsalltets totala ointresse.
Klaus Kinski i rollen som Don Lope de Aguirre.
Det uppstår också något mäktigt i filmens huvudperson och skådespelare. Aguirre var Herzogs första samarbete med knasbollen Klaus Kinski och även, eller tack vare, om de drev varandra till vansinne lyckas Kinski fånga det existentiella utan att skriva det på näsan. Snarare finns det bara där, som en hallucination i vardande. Kinskis Aguirre är samtidigt både högst kontrollerad och totalt okontrollerbar. Allt landar självklart i kaos. Livets själva poäng.
När jag såg den som liten trodde jag det var en våldsfilm på samma nivå som till exempel ökända Cannibal Holocaust (1980). Senare insåg jag att det var film för finsmakare och nu med tanke på succéer som Poor Things (2023) och The Substance (2024) inser jag att det är en film för alla. De andra filmerna i serie Herzog som visas på SVT är Kaspar Hauser – Var och en för sig och Gud mot alla, Hjärta av glas, och Aguirres mognare tvillingbror Fitzcarraldo. Alla är mer eller mindre mästerverk så det är bara att ladda popcornmaskinen!
